In english

Manifest Mot Musik

Manifest Mot Musik offentliggjordes den 24 mars 2000 på konserten ANTIINSTRUMENTAL FRONT - BULLER MOT MUSIKFylkingen, Stockholm.
Publicerat också i sista numret av Gränslöst, Magasin för Samtida Musik, 2000.

Avpolitiseringen och avmoraliseringen har blivit betraktade som en dygd även hos musikmakare sedan länge. Speciellt yngre musiker är på god väg att låta sig sköljas med av den repressiva toleransens hypnos. Alla tycker om avantgardet (speciellt det "klassiska" förstås) och det investeras i det moderna (eller avideologiserat uttryckt, det "nutida"), så länge det inte kräver mer än sina små scener.

Musikindustrin är bara en självförsörjande cirkel för reproduktion av redan etablerade värden. Den har inte något mål utom att reproducera sin marknad, maximera sin vinst och försvara sina positioner.

Konstmusiken, jazzen och de olika alternativa nätverken ska inte tro att de är några undantag.

Musiker, kulturadministratörer och skribenter som inte främjar metoder att skapa spänning, skönhet och chock (den skapande och omtumlande förvirringen) är inte värda nån respekt.

Instrumentalister som inte vill överträffa sin egen och sitt instruments historia och begränsningar, som inte vill åstadkomma det magiska, det oerhörda, bör hänga upp sitt instrument på väggen och ge plats åt andra som har något väsentligt att ge. De är i vägen!

Jag vänder mig mot det musikaliska ynkeriet, fram för de som vill ge ljudet tillbaka sin explosiva möjlighet att överraska, få oss att häpna, vibrera, gråta och skratta.

Fram för det instinktiva, absurda, omusikaliska, råa, extremt romantiska, svindlande, osannolika, upprörande, påtagliga, uttryckliga, materiella, konkreta, groteska, perversa.

Fram för ljudskapande som är och uttrycker en vilja att utnyttja livets alla kända och okända möjligheter, och försöka upptäcka de som inte utnyttjats förr.

Mot en formalistisk "mångfald" och pseudodemokratisk inkludering av medelmåttor och dum-virtuositet, men för en prioritet åt de "amatörer" och dillettanter som längtar efter att ta sig vatten över huvudet, gå för långt, riskera att göra bort sig, så länge de är villiga att ta sitt ansvar, så länge de har ett äventyr att dela med oss med öppna ögon, och ingen image, rikedom, position eller berömdhet att erövra. Det finns ingen som är värd det.

Det jag först och främst kräver är kompromisslöshet i medvetenheten om musikens elände, kompromisslöshet i anspråken på den inspirerade tankens frihet. Det jag kräver är att benämna dessa anspråks många misslyckanden och begränsningar som det de är: misslyckanden och begränsningar. Det jag kräver är att attackera illusionen om att begränsningen av friheten är förträfflig eller ens acceptabel, på att ofriheten t.o.m. skulle vara frihet.

Mot all kulturpolitik! Om vi använder oss av en sådan bör det bara vara i självförsvar, i motvärn, och det måste sägas uttryckligen!

Strävan att nå en kulturell position är fullkomligt spyframkallande. Avantgardet (eller de "nya") har frivilligt givit sig som gisslan åt makten och än värre - de glorifierar det dessutom.

Att skapa ett nytt universum av underverk är livsnödvändigt. Allt mindre är kompromisser.

Den kulturkommersiella "nyheten" är alltid ytlig, harmlös och insmickrande, dvs inte ett dugg ny utan en total bekräftelse på tingens ordning.

Det revolutionära kommer alltid att framställas som gammalt och förlegat. Visst har revolten traditioner och inspirationskällor, men den syftar ju till att ersätta sina kritikers själva sammanhang, kulturens kommersiella och föraktfulla grundvalar.

De som bara vill göra musik är inte värdiga att representera människosläktet. De som med sin musik eller på andra sätt bara vill försona, skapa fred, läka, pigga upp och roa, förråder alla ideal om fullständig frihet. De som bara påstår att musik är musik är lögnhalsar och poliser. För dem är också staten bara en stat (eller t.o.m. "alla"!) och inte ett organiserat klasskrig. För dem är en fattig människa bara fattig, inte utsugen, för dem är reklam information och inte ett vapen i utsugningen och fördumningen. För dem är inte nyheter propaganda. För dem är Sverige världens bästa land och inte en hycklande, självsmickrande imperialism. För dem är ideologi bara ett samtalsämne, inte vårt dagliga levnadssätt. För dem är folk som genomskådar den västerländska propagandan hysteriska terrorister. För dem är Hollywood inte ett försvar av den amerikanska vita medelklassens livsstil utan kultur, dvs på samma sida som deras kultur, bara mer framgångsrik och alltså avundsvärd. De påstår att musik bara är musik, det är nåt att göra om man är lagd åt det, precis som vissa blir bödlar, gatsopare, miljonärer eller knarkare. De är stolta för sin dumhet och vill pådyvla oss samma dumhet. För dem kan ljudmakeri aldrig vara visionärt, aldrig ett uttryck för den brinnande nödvändigheten att förvandla eländet till mirakel, att hitta guld i gödselhögen, att bryta förtrycket och erövra friheten.

Musiken är en konstart. Om konsterna brukar sägas att de eventuellt är sköna men onyttiga. Men all musik är funktionell och existerar i relation till sin situation. Ingen musik, ingen konst, görs för evigheten. Konstbegreppet måste raderas för att vi ska se vad konsten är istället för: skönhetens, sanningens och äventyrets uppror mot fulheten, lögnen och tråkigheten. En nödvändig paradox: om skönhet, sanning och äventyr vore självklara i livet fanns ingen motsättning och alltså ingen "konst" som artskild domän.

Konstens utveckling från ett hantverk med social funktion till individualisters rätt att uttrycka sina önskningar (i illusionen att vara oberoende av sin publik) motsvarar dock den fria marknadens utveckling mot världsherravälde. Alla har nåt att sälja och måste själva motivera priset på sin vara. Konstnärerna förutsätts skapa en bild av sig själva som är säljbar. Har de ingen personlighet, måste den uppfinnas, och anpassas till marknadens behov, eller till den nisch som passar dem. Alltså objektifieras både konstprodukterna och konstnärerna med god hjälp av dem själva. Konsten uttrycker naturligtvis konstnärernas villkor och illusioner: deras vädjan till marknaden att vara nådig.

Musikens centrum är i själva verket växelspelet vid utövandets eller lyssningens tillfälle, inte bara klangobjektet i sig. Musiken måste medvetet göras för sin speciella situation. Vi har en begränsad livstid och livsplats och måste förhålla oss till detta. Detsamma gäller musikaliska verk, som inte är annat än barn av sin tid och situation, inget verk sammanfattar någon evig princip.

Det finns ingen skillnad mellan musikutövandets process och musikernas önskan av livet. Om vi diskuterar vad som är viktigt för musiken måste vi diskutera vad som är viktigt för människan. Vad är det? Att avskaffa förtryck och utsugning, att befria leken, skönheten, kärleken och poesin. Att inspirera och ingjuta mod. Musiken har ingen strategi som politiken, musiken gör det i handling, musiken måste i sig vara det nödvändiga upproret, innehålla det våld och den rättframhet som krävs för skönhetens befrielse. På så sätt kan den vara både utopi och verklighet.

Av konsten kräver jag samma sak som av konstnärerna: att gynna friheten och inspirera andra att ta sig friheter, göra uppror, skapa, improvisera, uppfinna. Även ett "musikverk", inte bara dess förberedelser eller komponerandet, måste utvisa experimentlusta och öppna sig för processer, utgöra ett försök, inte massproducerad, död och meningslös perfektion. Musiken är inget specialfall av livet, men har det möjlighet att vara nånting så är det en bild av det idealiska livet. Skönheten, sanningen och friheten måste vi kräva av allt: Musiken är ett möte mellan materien och kroppen (den förandligade, dvs levande, tänkande och kännande kroppen) - alltså mellan kropp och kropp. Den är omöjlig utan två saker: materia som turbulensmedium, och förandligade strukturer, dvs detsamma som krävs av och utgör livet. En "idealisk musik", eller rättare sagt musikaktivitet, "musicking" (för att använda Christopher Smalls term) kan alltså utgöra inspirationskälla för att förändra livet och världen efter sina ideal.

Musiken speglar naturligtvis världen. En inrutad, kommersiell och personlighetsförsäljande samhällsstruktur och offentlighet får den musik den förtjänar. Det fordras därför motstånd på alla nivåer för att motverka dessa strukturer. Nya och ovanliga skönheter, strukturer och musikaliska situationer måste utforskas och uppfinnas, klichéer i estetik och framförande utmanas, de kommersiella formerna motarbetas med alternativa format och kontaktnät, men det måste göras utan illusioner om musikens lilla plats i den kommersiella kulturen.


Kontakt
Välkommensidan.

Denna sida uppdaterad 3 augusti 2008.
http://www.bergmark.org/manifest.html