Bild © Athanasius Kircher

Ljuddikter

“Ljuddikt är ett gränsland mellan poesi och musik. Det kan vara musik skriven i form av bokstäver. Jag känner mig inte hemma med det skrivna ordet, trots en viss mängd publicerade både politiska, teoretiska, poeto-teoretiska och poetiska texter. Jag känner mig hemma med ljud och lera, som båda p.g.a. sin abstrakta formbarhet tycks mig ligga närmare kroppens språklösa önskan att frigöra sina möjligheter i världen.

Till ljuddikter räknar jag också många av dem som till största delen består av existerande ord, då dessa är valda av musikaliska skäl och inte på grund av sitt innehåll.

Jag har bevarat raduppdelningen från originalet. Detta inte bara av lathet utan också av vetenskapliga skäl. Man kan här alltså studera upprepningar och korsbefruktningar mellan raderna, vilket är oundvikligt då man ofta sneglar på ovanstående rad samtidigt som den nästa präntas ned.

Av inspirationskällor måste nämnas främmande språk, ovanliga ord och egennamn.

Det finns också ett par "rena" ljuddikter utan ordassociationer. De är stimulerande att skriva eftersom de tillkommer i ett musikaliskt delirium (och liknar röstimprovisation, så långt det är möjligt med text som inte har givits möjligheten att utveckla sig i ögonblicket utan måste ta sin tillflykt till papperets fängelse), men de är otroligt svåra att läsa upp. De med de kastrerade orden däremot, går att läsa som "vanliga" meningar vilket naturligtvis gör dem ägnade åt olika dramaturgiska trick med tonläge och rytm. I vissa fall finns föredragsbeteckningar angivna. Vanligen läser jag dock dikterna med en ganska neutral röst, nästan som en nyhetsuppläsare. Ett ord som "IGIOT" läses med samma betoning som sitt närmast liggande "normala" ord "idiot"; min egen svenska dialekt, en mild stockholmska med stänk av lite av varje, står som modell för uttalet om inte annat anges. Jag tycker om den komiska effekten av något som låter som vanlig svenska men som på något vis är helt fel.

De roligaste dikterna tycker jag är de som hela tiden snubblar på "riktiga" ord och alltid lurar dem att göra annat än de trodde om sig själva. Och som plötsligt drar med sig ett redan innan dikten existerande ord som får begapas på "fel" plats och avslöja sina vanor och sin svaghet inför en ny situation.

Den enklaste psykoanalytiska kunskap säger förstås var och en, att för mig aktuella teman avslöjar sig genom ordvalet i dikterna. "Liber" förekommer vid en tid när jag har med förlaget att göra. "VIGELAND" när jag är extra fascinerad av Emanuel Vigeland. "FABELSVANS" är ett norskt sagoväsen — fast det hade jag glömt vid tiden för skrivandet — jag trodde att jag själv hittat på det. Men valet av orden är alltid gjort av musikaliska skäl. (Nåja, när ett uttryck som "fett-/slickande bantare" dyker upp, finns anledning att tvivla på om inte en och annan rent språklig skämtsamhet dyker upp.)

Det kommer också ord – ja ibland tränger de sig på med en sådan kraft att jag gång på gång måste stoppa dem — ord som jag veterligen aldrig någonsin använder till vardags, men som absolut vill göra sig hörda av klangliga skäl. Vissa av dem har jag mindre motstånd mot än andra.

Bilder formas av de sönderslagna ordbitarna och malplacerade hela orden, och bildar kollissioner som inte alls var meningen eller är uttänkta. Därav på köpet mycket bisarra situationer och formuleringar.

Ibland låter ett ord, trots att det är ganska avlägset, tydligt som ett helt annat, t.ex. "svettlebernöja" som låter som "fiskleverolja".

Vid en viss punkt började jag skriva med stora bokstäver, och efterhand blev det naturligt att göra så. Det fjärnar bokstäverna en smula ifrån den vanliga utilistiska språkliga funktionen. Jag har velat trycka dikterna i stor stil också för att de ska läsas högt, stående och med rörlig kropp. Då måste det vara lätt att hitta var man är.

Varför skriver jag ljuddikt?

Att skriva ljuddikt är ett sätt att roa mig.

Jag erkänner att de allra flesta av dessa dikter tillkommit under ensamma stunder på krogen, i många fall under viss alkoholberusning. Under kvällens lopp brukar mitt skrivande dock att avbrytas av vänner eller nyfikna med-krogresenärer som undrar vad jag gör. Det är tur — för i de fall där jag fyllnat till för mycket och fortsatt mitt skrivande har kvaliteten märkbart försämrats, och sådana pekoral har jag besparat läsaren från, eller i tveksamma fall "censurerat" dem.

Att jag är mer musiker än författare vid de tillfällen dessa dikter nedskrivs, påminner om Bretons uttalanden om den automatiska skriften, som han menar kommer genom den inre hörseln snarare än genom det inre seendet. Men man kan tillägga att jag också är "humorist". För jag kan inte komma på något annat skäl till deras existens än mitt eget nöje.

Och, kära läsare, ditt.

(Upproret mot det funktionalistiska och prosaiska språket, vilket naturligtvis är en förutsättning, är också helt och hållet ett nöje på min sida.)”

ERRATUM MUSICAL, 37 valda ljuddikter, Johannes Bergmark, publicerade i liten upplaga på Surrealistförlaget 1995.
(Utdrag ur inledningen, en av dikterna kan läsas här till vänster)

Erratum Musical – 37 valda ljuddikter 1993 - 95 (den fullständiga versionen!)

2.

Halp! Ta snea kul to masen
Ro da le si gatesnetagen pa leta
snoa er en kneta slafen belopandet
Frilosskalanerfia pelessnan turv
ordning misan kan hala fisken
tova garnet fila tosnofasen
Pota ta jaga snett flisa ner ba
vid ojonestefagel frisprad
vidrig har snott koola masstel
foster har vilat kant i kant
får man liber not ska manna på
risen finger i ort. Lova att
aldrig mer har du gjort not som
havet krånglar ner i golvet
Pila toss mot akel svitoletasinata-
te sino knetareviljakolestolenemente
Haltalotta


[L'Ultima Spiaggia av Torsten Bergmark]
L'Ultima Spiaggia, målning/collage av © Torsten Bergmark, min far.

Den långa ljuddikten L'Ultima Spiaggia

1998, urframfördes år 2000 i en utarbetad konsertversion.

Läs dikten, med introduktion, och hör performanceversionen här.


Korta utdrag ur L'Ultima Spiaggia, filmat av © Linton vid en föreställning på Sekt, Stockholm 2000.

Fler ljuddikter ur Erratum Musical.

(På Surrealistgruppens hemsida.)

Andra kompositioner.

Surrealistgruppen Etthundrafyrtio Fingrar

Ett knippe poeter och dikter från Surrealistgruppens i Stockholm erfarenhet, Urval av Emma Lundenmark och Mattias Forshage, Introduktioner av MF, Stockholm 2010 (Innehåll: Inledning; Surrealistgruppens poeter i litteraturhistorisk belysning; Ilmar Laaban; Gösta Kriland; Mattias Forshage; Petra Mandal; Johannes Bergmark; H Christian Werner; Aase Berg; Carl-Michael Edenborg; Robert Lindroth; Sebastian Osorio; Eva Kristina Olsson; Kalle Eklund; Emma Lundenmark; Merl Fluin)
(På Surrealistgruppens hemsida.)

Text-ljudkonst-pionjärerna i Fylkingen (oavkortad text), Johannes Bergmark 2001.




Bergmark contact and upcoming events.
Surrealistgruppen i Stockholm.
Till välkommen-sidan.
Uppdaterad den 10 november 2015.